2008/12/07

LUCKA 7: BRÖLLOP OCH KRÄKNINGAR...


Det är inte ofta jag får gå på bröllop, mina vänner är antingen redan vigda eller obotliga singlar. Kanske är det tur att jag inte får den möjligheten till festande mer regelbundet med tanke på vad som hände vid det senaste tillfället.

Jag har faktiskt glömt vilket år det var, men det var i alla fall när Therese var på smällen och inte kunde dricka alkohol. Eftersom vi har 4 knoddar är jag osäker på året. Men det innebar inte att vår ”familjs” samlade etylintag för den delen blev mindre och att värdparet kunde spara in på spritnotan. Jag drack för oss båda, jag drack för alla våra barn, jag drack för alla släktingar och annat löst folk… Det brukar bli så när Therese är nykter, då kan jag slappna av helt och glömma den där övervakande rollen som jag annars måste ha. Therese brukar nämligen inte spotta i glaset, och behövde ofta någon som sa till när det var nog och den någon var alltid jag.

Men den här aftonen, i brudparets fashionabla lägenhet på Södermalm, så kunde jag släppa loss, och som jag gjorde det. Även i nutid får jag höra av Therese om hur jag skämde ut mig och henne, som om hon aldrig skämt ut mig? Själv tyckte jag att jag var rolig, tills dess den fina middagen, efterrätten och all intagen vätska började simulera Katarinahissen några hundra meter åt nordost. Illamåendet slog till som en blixt från klar himmel, och det var inte mitt fel.

Bruden kom från landsbygden, och hennes släktingar hade således också sitt ursprung i de delar av Sverige där gödselstanken ligger som en dimma över skog och mark och där de pratar egendomligt. Självklart ville en av dessa utmana mig på vätskeintag, och jag var inte sen att acceptera utmaningen. Det gick ju bra så länge vi höll oss till pilsner, men när han började hälla upp whiskey i mitt glas gick det snabbt överstyr. Jag svepte dyr och fin whiskey på samma sätt som man drar i sig en sexa Absolut på midsommaraftonen, det var botten upp och inget fånigt läppjande. Det blev några stycken innan jag erkände mig besegrad och skakade hand med den närmast nyktre drängen. Behovet av frisk luft blev snabbt påtagligt och jag ragglade ner för spiraltrapporna till den lilla innergården.

Det var en kall och frisk natt, snön låg i ett tunt lager på marken och jag slog mig ner på den bänk som fanns efter att ha borstat bort snön. Trots att jag var berusad, och det rätt så rejält sviktar inte minnesbilderna från denna natt. ”Katarinahissen” gick trots den friska luften igång igen, och det dröjde inte länge innan den passerade Gondolen och flög ut i Strömmen. Oj så jag kräktes, det var smått otroligt hur mycket jag hade tryckt i mig uppe i den där lägenheten där de andra hade så trevligt medan jag satt på en kall innergård, med spystänk på byxbenen och frös. Självömkan har alltid varit en av mina starkaste sidor. Jag försökte få bort spåren av mitt vomerande med snö, och tyckte mig lyckas fantastiskt bra. Att så icke var fallet blev jag varse när jag stövlade in i festlokalen igen då Therese körde ut mig i trapphuset omgående. Uppenbarligen stank jag av kräks, och Therese lät mig ta plats i trappan där jag somnade efter ett tag. Värdparet undrade var jag höll hus och blev förskräckta när de fick höra av Therese att jag blivit utkörd av henne. Brudgummen gick ut till mig, och hux-flux så delade han Therese åsikt om att trapphuset var rätt plats för mig.

Efter ytterligare några timmar av sömn i trapphuset så kom Therese ut och väckte mig, det var dags att åka hem. Jag bannades, jag fick höra både det ena och det andra och jag var inte vatten värd. Detta drabbade stackars mig som lidit på en kall stentrappa i timmar, som blivit lurad av en lantis att dricka mer än vad som var bra och som dessutom alltid var så snäll och omhändertagande när den som nu skällde ut mig efter notor var i ett liknande tillstånd. Det sista var en sanning med modifikation – jag fick nog bara igen om än med råge…

Inga kommentarer: