Ingen i nördgänget hade väl någon större framgång med tjejer. Själv hade jag ett par tafatta försök bakom mig, med ett hyfsat seriöst försök där dock tjejen avslutade relationen med att spy ner mig med en mix av rödvin och magsaft på en konsert med Indochine. Detta har jag återgett tidigare här...
Men det förhållande som verkligen blev allvar, och som senare ledde till att min personliga frihet beskurits genom framfödandet av fyra gossebarn, inleddes när jag började jobba i vårdsvängen. Att som heterosexuell man släppas in på en kvinnodominerad arbetsplats var en önskedröm, och det fanns en kollega som jag omedelbart fattade tycke för. Hon var ung, hon var vacker och hon var sportintresserad, hon var Therese...
Jag bytte arbetspass för att få vara i Therese närhet, jag bjöd henne frikostigt på drinkar på våra personalfester och mitt intresse kunde knappast ha varit tydligare. Men hon var avvaktande, och mitt intresse övergick i ett "Stalker"-liknande beteende. Men trägen vinner, och när jag väl vann mitt hjärtas dam så blev prioriteringen i livet lite annorlunda. Om jag tidigare hade tillbringat mycket tid med mina vänner framför ett strategispel, antingen på bräda eller på datorn så blev dessa sessioner alltmer sällsynta. Therese spelade fotboll i Tyresös damlag, och den tiden hon var iväg på avlägsna bortamatcher eller på träningsläger så spelades det frenetiskt.
Kompisarna var väl inte helt nöjda med att prioriteras ned ett snäpp, men de var alla spända inför att möta denna första individ av kvinnligt kön som lyckats slå sig in i Nördmaffian för att därifrån försöka rycka ut en av medlemmarna. Gång efter annan skulle jag presentera Therese för mina vänner, gång efter annan så blev det inte så. Måhända var jag rädd att Therese skulle skratta åt mitt umgänge, eller fanns det andra skäl till varför sammanstrålandet aldrig blev av?
När väl Therese skulle komma till Säby Bollplan i Salem för att där möta IFK Salem så tyckte jag att det var en utmärkt idé att få mina vänner att träffa Therese. Men nej då, hon var blyg och ville vänta. Att vi överhuvudtaget skulle se matchen fick henne lätt upprörd, då skulle hon bli nervös och underprestera. Resultatet blev att jag i löndom tog med mig mina vänner Jonas och Tobias i Tobias Amazon för att på avstånd visa upp mitt kap. Vi rullade i väg från de vackra delarna av Rönninge för att ge oss ut på en tur till det hårda och skräckinjagande Salem. Vi parkerade på Skyttorps skolgård, med fin utsikt över bollplanen. Två lag av vältränade kvinnor, Salem i grönt och Tyresö i gult, sprang där nere på gruset och värmde upp sina fulländade kroppar och i en Amazon 100 meter åt Nordost satt tre nördar och drägglade över synen.
Eftersom Tobias och Jonas hade ännu större synfel än jag så hade jag svårt att peka ut Therese för mina vänner, men några minuter in i matchen så blev det tydligt att jag inte riktigt hade lärt känna den kvinna jag kärat ner mig i fullt ut. I mina ögon var hon en tyst, blyg och snäll kvinna som inte kunde göra en fluga förnär, men synen vi fick se ändrade på den bilden totalt. Therese spelade ytterback, hon var hård och resolut i sitt spel. När en av Salems tjejer med flit eller av misstag stämplade Therese så tog det hus i helvete. Therese puttade bort den andra spelaren och skrek något som vi i den nu immiga Amazonen omöjligt kunde höra, och när Salemspelaren svarade emot så kom svaret omgående. Ett par snabba kliv mot motståndaren och en dansk skalle likt den Zidane sänkte Materazzi med fällde avgörandet. Det var ju moget tänkte jag, och jag förstod att jag hade fått en ulv i fårakläder på min krok.
Tobias och Jonas skrattade högt och frågade ifall den där tjejen som nu fick ett rött kort uppkört i ansiktet var min erövring? Hade inte jag påstått att hon var lugn och snäll? Jo, det hade jag men Tobias och Jonas var övertygade om att jag hade hittat en tjej som skulle kunna få mig att utvecklas som person... Det stämmer nog, jag behövde ett rivjärn till kvinna och behöver fortfarande dessa dagar. Med mitt sävliga och närmast apatiska beteendemönster behöver jag någon som då och då sparkar mig hårt i röven i rätt riktning. Sådan är hon, den kvinna som under åren älskat, hatat, föraktat, älskat igen, tröttnat på, älskat återigen men som är del av mitt liv som jag inte kan vara utan...
Therese vinnarskalle har fått sin arvtagare i familjens led genom den nu 10-årige sonen Emil. Emil kan inte förlora i något, oavsett om det handlar om ishockey, innebandy eller kortspel. Han höll tidigare på med fotboll men det var för motspelarnas hälsa bäst att avsluta, och även om han visar upp mammas genetiska spår i de övriga sporterna så är det mer lätthanterligt på de olika arenorna. Det har hänt att man från pojkrummet hört ett ihärdigt gråtande, och gått in för att se vad som har hänt bara för att mötas av svaret att hans lag i Football Manager på PC:n har förlorat en match. Man kan trösta sig med att det blir bättre med åren, Therese är ju lugnare i dag än för 18 år sedan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar