2008/12/15

LUCKA 15: LONDON CALLING...


I morgon bär det av till min absoluta favoritstad i världen bortsett StanleyFalklandsöarna, London. Hela familjen skall med, och brottas med britter under julhandeln vilket säkert kommer fresta på mina redan ansträngda nerver... men det är så sant som det är sagt - "det som inte dödar, härdar".

Jag har många trevliga minnen från London, mina favoritbutiker SisterRayBerwick Street i Soho som säljer allt man behöver av Depeche Mode, Foyles bokhandel på Shaftesbury Avenue samt naturligtvis Harrods. Men som vanligt vill jag delge Er, kära läsare en episod som inte är vardaglig eller normal, ofta rent av bizarr...

Om man inte gläntatLucka 6 och läst om hur mitt sockersug under en resa till Felixstowe fick mig att anta skepnaden av Lucifer så bör man läsa det inlägget innan man går vidare med texten nedan.

Efter mitt initiala trauma, där jag förvägrades godis så hade jag ett horn i sidan till min rumskamrat Thomas. Under en resa till London gavs det fina möjligheter till hämnd... Thomas var nämligen riktigt usel på engelska, och han gjorde inga ansatser att försöka lära sig språket trots att det ju var en av huvudanledningarna till resan. Allt som oftast fick jag, och mina riktiga vänner agera tolk åt Thomas när det gällde att kommunicera med urbefolkningen. Det tärde på oss, och vi tröttnade alltmer på den ryggsäck vi fått på vår rygg. Är man i England skall man ju träna, utveckla sitt språk och sin förmåga men det ville inte Thomas.

Bristen på kunskaper fick Thomas att likt en fästing hålla sig vid den grupp som knappast kunde vara tydligare att man skulle vilja ha åtminstone en dag utan tolkinsatser. Den dagen skulle bli under gruppens andra tur till London, med ett besök i den Svenska kyrkan. Inte nog med att vi störde oss på att behöva vara tolkar, hela tiden trängde sig den påfrestande pojken och tog sittplatser på bussar, tunnelbanor eller åkattraktioner på det lokala nöjesfältet i Felixstowe framför våra häpna ögon. Likt Jönsson-ligan hade vi tagit fram en diabolisk plan som skulle göra vår tur till London riktigt behaglig, utan störande element... Efter kyrkobesöket hade vi nämligen 4 timmar av fri tid som vi fick använda efter eget bevåg. Det enda som gällde var att vi skulle samlas vid Marble Arch för hemresa vid 16-tiden.

Vi stod på perrongen vid den tunnelbanestation som ligger närmast Svenska kyrkan och väntade på ett tåg mot centrala London. Det var vårt grabbgäng, 4 sammansvetsade killar samt Thomas. Thomas hade nollkoll på Londons kollektivtrafik, så när vi klev på tåget som gick ut från staden så tog sig Thomas armbågandes fram till den enda sittplatsen i vagnen och satte sig där med ett fånigt flin på sina läppar, vi andra stod i utrymmet vid dörrarna. När rösten i högtalarsystemet kom till de magiska orden "the doors are closing..." så hoppade vi andra ut med ett lika fånigt flin på våra läppar. Thomas reste sig upp, och försökte ta sig ut men hann endast fram till dörrarna för att se tåget lämna perrongen och med sina elaka vänner vinkandes adjö. Snabbt tog vi oss över perrongen, och tog första bästa tåg i motsatt riktning. Som de elakingar vi var kände vi oss nöjda, och om man läser in något humant i vårt rätt inhumana beteende så var det måhända ett tafatt försök att hjälpa till självhjälp. Nu var ju Thomas tvungen att prova sina linguistiska vingar i det verkliga livet.

Vi hade fruktansvärt kul, med besök på Hamleys, på Carnaby Street och en herrans massa olika roliga butiker. När det så var dags att fylla buken inför bussresan hem så sökte vi upp Burger King vid Piccadilly för ett gourmetmål. I kassakön fanns Thomas, som hittade en ny kropp att parasitera på. Han hade skiftat tåg vid nästa station och åkt in mot staden, och vid den stationen som vi andra hade lämnat några minuter tidigare hade han mött det eftersläntrande prästparet vilka i enlighet med sitt yrkesval hade förbarmat sig över den lille gossen. Självklart hade Thomas skvallrat, och lika självklart så fick vi en avhyvling av pastor Bosse för vårt sataniska beteende. När vi ätit klart och skulle börja ta oss till fots mot Marble Arch så markerade Thomas tydligt att det var pastor Bosse som han nu hade som sin tolk och vägvisare...

Väl hemma i Felixstowe igen, i vårt sovrum så blev miljön frostig. Det var så kallt och spänt att gränsövergången vid Panmunjom framstår som en gemytlig plats för goda grannar. När jag försökte bryta isen litegrann med ett "God natt" så blev det enda svaret "Nu vet jag var jag har dig! Jag kommer inte lita på dig igen...".
Lita på mig? För vadå? Tolkande, eller som en vän? Det var ju rätt elakt gjort av mig, men jag hade ju nekats choklad två veckor tidigare. Och är det något jag är så är det långsint, och kanske lite svartsjuk. Och fet, och slarvig... kanske lite pinsam också.

2 kommentarer:

Winston sa...

Sanerligen ett upplyftande practical joke.Delar mina sympatier med dig. Sensmoralen i detta är att odrägliga, osympatiska och egoistiska personer alltid hamnar med fötterna ner och får sympati ifrån kyrka och överhet.
Länge leve långsynhet.
MVH/ Winston puke III Sr

Winston sa...

Kölhala förrädaren Thomas.
En plats i towern för Thomas.
Pastor Bosse borde givigt Thomas en räjäl dos av den hederliga Brittiska spankingen.
Thomas en son bara en mor kan älska.

Winston Jr Hous of Hemley